Kapitel 2:5 Förhör

Wolfgang Brüss nynnade förnöjt när han tog sin bästa jobbkavaj från garderoben som stod i hörnet bredvid fönstret, på hans kontor. Han nynnade när han gick genom det tomma garaget och när han satte sig i bilen.  Med en knapp på ratten slog han på bilstereon samtidigt som han svängde ut från garaget och körde mot Oxfords universitet. bland snabbvalskanalerna hade han förprogrammerat Lucky Star FM. Där spelades alltid den senaste musiken från unga stjärnskott som startat sin karriär i någon tv-sänd talangjakt eller liknande. Trots att han utåt sett ville vara en hård snut, älskade han den sentimentala sega tuggummismörja som dessa artister ofta framförde. Från polisradion hördes ett anrop om en trafikolycka i västra Oxford och strax därefter bröts radiosändningen för ett trafikmeddelande till alla bilister i området. Brüss var på väg i motsatt riktning. Musiken började strömma ur högtalarna igen, och han stängde av stereon för att samla sig innan förhöret med japanen.
Han nynnade när han svängde in på campusområdet, visade sitt polisleg för en grindvakt som nickade och vek undan bommen.
Brüss parkerade alldeles utanför sportcentret, klev ur och tände en cigarett.
En ung man med asiatiskt utseende kom gående mot honom.
”Jerry?”
”Det stämmer, och ni måste vara kommissarie Brüss.”
De skakade hand och Jerry pekade.
”Vi kan sitta i klubbrummet på sportcentret.”
”Visa vägen.” sa Brüss, mycket artigare än han kände sig.

De satte sig mitt emot varandra vid ett bord. Brüss anlade sin allvarligaste min.
Han började direkt.
” Vad hade du för relation till Den försvunne, unge mister Adler?”
” Vi gick en sparring-match, han förlorade och försökte angripa mig bakifrån.” svarade Jerry lugnt.
” ...och för att rädda din heder, kidnappade du honom!” Brüss ton var provocerande, men Jerry tog det kallt.
”Nej...” svarade han ”...för det första så är jag inte fanatisk muslim, jag är shintobuddist...”
Jerry fortsatte. ”...och när det gäller heder så var det inte jag, utan mister Adler som tappade ansiktet och förlorade heder. Jag avvärjde attacken och kastade honom i golvet. Det var allt som hände”
Brüss noterade i sitt anteckningsblock.
”Kan du redogöra för vad du gjort och vad du haft för dig sedan du anlände till England?”
Brüss visste att hans ton var utmanande men visste också att de flesta brottslingar brukade få svårt att hålla sin story om man satte den i ett större samanhang som till exempel en längre tidsperiod. När en story slutar vara trovärdig så brukar de försäga sig. Han såg på Jerry som verkade nervös, tyckte Brüss, varför skulle han annars dröja så länge med svaret. han log.
Jerry började att berätta om sina veckor. Brüss tappade hakan när japanen redogjorde detaljrikt och kronologiskt från sin avresa i Japan fram, till mötet med kommisarien. där fanns inga luckor i hans berättelse. fan! svor han för sig själv.
”Vem är Catherine?” Kommisarien avbröt Jerry mitt i en mening.
”..eh.. jag tror att hon heter Amaris kanske?” svarade Jerry. ”Jag vet faktiskt inte.”
Men namnet Amaris kände Brüss mer än väl till. Familjen Amaris hörde till Storbritanniens rikaste människor och John Amaris hade kontakter överallt.  Hans namn syntes ofta i de rikstäckande tidningarna och även i några lokala. Han var mer omskriven än självaste kungahuset! Men av detta nämnde han inget till japanen.
”Vi är nog klara här, tack för din tid. jag hör av mig om det dyker upp något mer.”
Kommissarien reste sig och gick mot dörren, han tog i handtagen men hejdade sig och vände sig mot Jerry. ”...och du, lämna inte landet utan klartecken från mig, okej!?”
Jerry nickade.
Ute vid bilen tände Brüss ännu en cigarett och med den i mungipan tog han fram sitt anteckningsblock ur innerfickan på kavajen. Han satte en bock vid Jerrys namn och skrev ett nytt under:
Catherine Amaris.
Han drog några bloss och sprätte sedan iväg resten av cigaretten på parkeringen.
när han körde ut från campusområdet ringde mobiltelefonen. med en knapp på ratten svarade han via sin handsfree.
”Brüss!...Abby! Hej sötnos! träffas ikväll? Gärna det! ska vi ses hos dig klockan åtta? Jag tar med en flaska vin. okej vi ses sen då.”
Med samma knapp, avslutade han samtalet och när han svängde ut på huvudvägen, började han nynna igen.